Även jag har behov.
Jag är stark.
Jag klarar mycket.
Min ryggsäck är tung.
Men ibland måste även jag få släppa av lite.
Försvinner och hoppas att allt är löst när jag kommer hem.
© Hannah Östman
Jag känner mig som den här bilden, kluven. Kan inte bestämma mig om jag ska vara positiv eller negativ. Har viktiga beslut att fatta. Ett beslut som jag egentligen vet att det bara finns ett svar på. Men det är ett beslut jag bara vill skjuta på. Jag har så många frågor som jag vill få svar på. Frågor som kommer dröja. Frågor som jag kommer få dras med. För jag vill inte ställa frågorna, för jag är rädd för svaren.
Ska bli så fruktansvärt skönt att åka till Nosge i helgen. Ingen dator, ingen telefon, bara människor jag älskar. Helt skuren från omvärlden. Tror det är precis det jag behöver just nu.
I can find it, but it's a long way.
© Hannah ÖstmanJag blundar
För jag orkat inte se sanningen. Den är för jobbig.
-----------(<3)-----------
Jag undrar om du ser det jag ser.
Jag tänker på dig när jag skriver det.
Allt hade varit så mycket bättre utan.
Min fina lilla by, Högarna.
"Östersund Snyggaste" "Östersund Fulaste" "Östersunds Lammkött" Jag måste bara påstå att vi bor i en patetisk stad. Jag älskar den här staden. Den är vacker, om man kollar på rätt ställen och på rätt saker. Som min lilla by hemma i Högarna. Jag älskar blandningen mellan sommar och vinter. Det är varken för kallt eller för varmt på sommaren. Visst, vissa dagar vill jag ha det varmare. Men om vi skulle ha haft samma värme som utomlands, vad vore då meningen att åka iväg...? Vintrarna här är vackra. Dessa dagar då solen ligger på de frostklädda träden, hur underbart är inte de liksom? Alla skoterturer tillsammans med fina vänner och familjen. Alla dagar man bara suttit nere vid sjön och grillat tillsammans med hela byn. Gångerna vi tagit skotern ner till sjön och ätit middag i totalt mörker. De är fina dagar som jag kommer minnas. Som jag kommer leva på länge. Jag älskar att kunna gå ut utan smink. Sätta på mig min Onepiece och storstövlarna och gå ner på byn utan att en enda människa kollar på en och dömmer en. Jag älskar att alla är trevliga och hejar och frågar hur det är. Alla ser alltid glad ut och ingen har någonting emot någon annan. MEN, ett stor men. Såfort jag kommer från min lilla by kan jag längre inte gå ut i min onepiece, mina stövlar och osminkad. Folk hejjar inte, och alla ser sura ut. För i Östersund blir man dömd efter sitt utseende. Jag tänkter inte skriva så mycket mer om detta förutom att jag tycker de är synd att en stad ska bli uppbyggd på dehär. Att man alltid måste känna pressen på att vara snygg. För vem vill hamna på "Östersunds fulaste"?
Ni som har startat dessa grupper. Tänk på vad de gör med människorna runt omkring dig och med samhället. Det är bara så patetiskt att det inte ens finns ord för de hela.
Ni som har startat dessa grupper. Tänk på vad de gör med människorna runt omkring dig och med samhället. Det är bara så patetiskt att det inte ens finns ord för de hela.
Tänker sluta.
För de hjälper ändå inte.
Jag vill inte!!
Jag hör orden. Jag ser orden. Jag vill inte. Jag klarar de inte. Jag börjar må illa, jag vill bara gråta. Jag vill inte påminnas om döden. Jag vill inte påminnas om de förflutna. Så många älskade har lämnat mig. Varje gång jag ser orden, hör dom eller påminns om dom vet jag att det är påväg igen. Om de är någon jag känner eller inte, det spelar ingen roll längre, jag har känt smärtan och vet vad dom går igenom. Efter snart en handfull begravningar i mitt liv vill jag inte på fler, inte på länge.
Du.
för jag vet att jag bara gråter. 
Jag väljer att inte prata om dig, för jag vet att jag bara gråter
Ibland är det hjälten som gör brottet.
Gör de.
Vore enklare att förstå om man prata.
Något man inte tänker på.
Ibland kan något som utelämnas göra stor skillnad.
Jag saknar dig, älskling.
Det finaste jag sett, fällde en tår och tänkte på dig min kära vän. Jag hoppas att du trivs uppe i himlen. Och att du jagar mycket älgar. Snart är det 4 år sedan du försvann ur mitt liv. Efter många år som jag har haft i din famn, lekt och bara myst. Jag önskar jag hade mer bilder på dig från då du var valp. Och inte bara då, utan mycket mer i huvudtaget. Jag var nog inte riktigt berädd att du skulle försvinna. Men dessa bilder var de sista vi tog tillsammans, du & jag.
Kolla på länken, så fin. http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/djurnatur/article13969612.ab
Nätter utan sömn, leder till smärta och sorg
Gillar hur söt vi blev med fisheye funktionen på min kamera.
Klockan tickar vidare. Snart slår jag en stekpanna i huvudet på mig själv. För jag vill sova. Jag kan inte. Varje gång jag lägger mig för att sova gråter jag. Jag vill veta vad det är för fel. Jag vill veta varför jag inte låter mig själv somna. Det är så jobbigt att ligga och lyssna på hur skönt Henke sover timmar innan jag somnar själv. Varför, varför får jag inte somna? Min kropp börjar protestera. Den gör ont. Men jag är inte trött. Om snart 6 timmar ska jag upp igen. Jag borde sova för länge sen. Jag försökte men gav upp. Vad är meningen att ligga och stirra ut i mörkret utan något resultat? Jag måste hitta ett sätt att trötta ut mig själv.
Jag saknar er alla.
Imorgon åker jag iväg på min 9onde begravning. Jag gruvar mig. Jag vill inte, samtidigt som jag inte tänker missa det. Jag vill bara hem och lägga mig i Henkes famn och somna.
Du får mig att kämpa igenom dagen när det är som jobbigast.♥
Sökes
Att logga in på facebook och inom loppet på en sida av uppdateringar så är det tre ungdomar som sökes. Tre stycken. Då undrar man vad det är som håller på att hända. Har man det så dåligt hemma att man inte vill vara där? Eller är det någon som håller på att samla ihop en massa ungdomar? Vem vet. Det enda jag kan hoppas är att de kommer tillbaka och att det minskar med försvinnanden snart.
----
Vad hade jag gjort om du lyckats?
Verkligheten
Vad är verkligheten egentligen? Någonting man ibland vill fly från. Men någonting man ibland vill komma till. Sanningen. Tillhör den verkligheten? Ja, någonting man ibland vill veta. Men någonting man ibland önskar att man inte visste. Verkligheten är någonting som många vill fly från, blunda och önska att den inte fanns. Dom vill fortsätta leva i sin drömbubbla. Men vad händer när den spricker? Man faller och vet inte vad man ska göra. Från toppen till botten. Man kämpar för att ta sig upp. Ibland lyckas man, ibland faller man igen, och ibland stannar man på botten.
Just nu känns mitt liv som en berg och dalbana. Ena sekunden gråter jag tills tårarna tar slut. Andra sekunden skrattar jag tills tårarna sprutar. Jag vill inte det. Men vissa saker går inte att stoppa. Allting kan förändras på en minut. Jag har inte mått bra på länge nu. Jag ler, för att slippa frågor. Frågor som jag inte kan svara på. Jag ler för att att lura mig själv. Men lyckas jag? Det var en annan fråga.
Jag är socialt beroende.
Jag klarar inte av att höra saker då det saker är mitt fel.
Jag gråter nästan alltid såfort jag sover själv.
Jag är svag och vågar inte stå upp för mig själv för jag är rädd att såra andra.
Att få en dag bort från verkligheten är vad jag behöver nu. Då jag slipper tänka på allt som heter skolan. Allt som heter familj och vänner. Idioter och psykopater. Allt som heter död och levande. Hemma som borta. Bara en dag, skulle få mig att vilja kämpa igen.
-
Det behövs bara tre ord, 11 bokstäver, tre stavelser, för att beskriva vad jag känner för dig.
jag hatar dig.
