En månad till julafton och det finns fortfarande ingen snö. Denna bild tog jag vid jul förra året. Eller rättare sagt 17 November när jag kollade upp det lite närmare. Och det gör mig faktiskt deprimerad. Jag saknar skoter och känslan när det knastrar under fötterna. Det är det bästa som finns på vintern. Men det kan också vara det värsta, haha. Åhh. Jag vill ha snö och en massa minus. Bara för att få sätta på mig täckbyxorna och leka i snön. Nej, man blir aldrig för gammal för det. Det är fortfarande lika kul att göra snögubbar och pulka. Det är fortfarande lika kul att springa ut när första snön faller. 

Jag kommer nog aldrig glömma vintern då jag bara ville ligga kvar i sängen och sova. Jag var liten, som Nicke kanske. Alltså 9 år. Jag ligger kvar i sängen även om mamma säger åt mig att kliva upp tills hon säger "det är snö ute!" jag flyger upp ur sängen och kollar ut. Allt går fort just den morgonen för det enda jag ville göra var att komma ut. Och det är samma nu. Jag vill bara komma ut till den fallande snön. Men för att jag ska kunna göra det, måste den falla.